EU:s regler om medling

Syftet med att främja medlingsförfaranden är att underlätta tvistlösning och undvika den oro, tidsåtgång och kostnad som är förknippad med domstolsförfaranden, samtidigt som medborgarna kan ta tillvara sina lagstadgade rättigheter på ett effektivt sätt.

Direktivet om medling gäller för gränsöverskridande tvister på privaträttens område. Det omfattar tvister där minst en av parterna har sin hemvist i en annan medlemsstat än den som en annan part har den dag då de enas om att använda medling eller den dag då medling beslutas av domstol.

Huvudsyftet med detta rättsliga instrument är att uppmuntra användningen av medling i medlemsstaterna.

För detta ändamål innehåller direktivet fem materiella regler:

• Alla medlemsstater åläggs att uppmuntra utbildning av medlare och säkerställa att medlingen håller hög kvalitet.
• Alla domare ges rätt att uppmana parterna i en tvist att först försöka med medling om domaren anser att detta är lämpligt mot bakgrund av omständigheterna i fallet.
• Medlingsöverenskommelser kan göras verkställbara om båda parter så begär. Detta kan ske exempelvis genom godkännande av en domstol eller certifiering av notarius publicus.
• Medlingen ska ske i en anda som präglas av konfidentialitet. Medlaren kan inte tvingas att vittna i domstol om vad som skett under medlingsförfarandet i en framtida tvist mellan parterna i denna medling.
• Parterna går inte miste om möjligheten att ta upp fallet i domstol på grund av att de använt sig av medling: tidsfristerna för att ta upp ett fall i domstol avbryts under medlingsförfarandet.

En grupp av berörda aktörer har med EU-kommissionens hjälp tagit fram en europeisk kod för medlare  (20 Kb) , där man fastställer ett antal principer som enskilda medlare frivilligt kan välja att följa.