15.11.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 330/1

(1)

I sitt meddelande av den 13 april 2011 med titeln Inremarknadsakten – Tolv åtgärder för att stimulera tillväxten och stärka förtroendet för inre marknaden ”Gemensamma insatser för att skapa ny tillväxt” konstaterade kommissionen att det finns ett behov av att öka öppenheten så att den sociala och miljörelaterade information som företag inom alla sektorer och i samtliga medlemsstater tillhandahåller når upp till samma höga nivå. Detta är helt i överensstämmelse med medlemsstaternas möjlighet att vid behov kräva ytterligare förbättringar av öppenheten när det gäller företagens icke-finansiella information, vilket i sig är en ständig strävan.

(2)

I kommissionens meddelande med titeln En förnyad EU-strategi 2011–2014 för företagens sociala ansvar, som antogs den 25 oktober 2011, upprepades att det finns ett behov av att förbättra företagens tillhandahållande av social och miljörelaterad information genom ett lagstiftningsförslag på området.

(3)

I sina resolutioner av den 6 februari 2013 om företagens sociala ansvar: ett ansvarstagande, transparent och ansvarsfullt affärstänkande och en hållbar tillväxt respektive om företagens sociala ansvar: att arbeta för samhällets intressen och för hållbar återhämtning för alla, konstaterade Europaparlamentet betydelsen av att företag offentliggör information om hållbarhet, t.ex. sociala och ekonomiska faktorer, i syfte att fastställa risker för hållbarheten och öka investerarnas och konsumenternas förtroende. Tillhandahållande av icke-finansiell information är verkligen grundläggande för att skapa förändring i riktning mot en hållbar global ekonomi genom en kombination av långsiktig lönsamhet och social rättvisa och miljöskydd. I detta sammanhang bidrar tillhandahållandet av icke-finansiell information till att mäta, övervaka och hantera företagens resultat och deras inverkan på samhället. Europaparlamentet uppmanade således kommissionen att lägga fram ett förslag till lagstiftning om företags tillhandahållande av icke-finansiell information som innebär att man kan vara tillräckligt flexibel – med tanke på den mångfacetterade karaktären hos företagens sociala ansvar och företagens varierande tillämpning av detta ansvar – och skapa tillräcklig jämförbarhet för att tillgodose såväl investerares och övriga berörda parters behov som behovet av att göra information om företagens samhällsinverkan lättillgänglig för konsumenterna.

(4)

Samordningen av nationella bestämmelser om vissa stora företags tillhandahållande av icke-finansiell information är viktig för såväl företag som aktieägare och andra berörda parter. En samordning är nödvändig på dessa områden eftersom de flesta av dessa företag är verksamma i mer än en medlemsstat.

(5)

Det är också nödvändigt att fastställa vissa rättsliga minimikrav när det gäller i vilken utsträckning unionens företag ska göra informationen tillgänglig för allmänheten och för myndigheter. De företag som omfattas av detta direktiv bör ge en rättvis och heltäckande bild av sin policy, sina resultat och sina risker.

(6)

För att göra tillhandahållen icke-finansiell information mer konsekvent och jämförbar i hela unionen bör vissa stora företag utarbeta en icke-finansiell rapport som minst innehåller information om miljörelaterade, sociala och personalrelaterade frågor, respekt för mänskliga rättigheter samt bekämpning av korruption och mutor. Denna rapport bör innehålla en beskrivning av policy, resultat och risker förenade med dessa frågor och ingå i det berörda företagets förvaltningsberättelse. Den icke-finansiella rapporten bör även innehålla information om de förfaranden för due diligence-granskning som företaget tillämpar, när så är relevant och proportionellt, även med avseende på dess leverantörs- och underleverantörskedjor, för att identifiera, förebygga och mildra faktiska och potentiella negativa konsekvenser. Medlemsstaterna bör kunna undanta företag som omfattas av detta direktiv från kravet att utarbeta en icke-finansiell rapport om en separat rapport som avser samma räkenskapsår och som omfattar samma innehåll lämnas.

(7)

Om företag ska utarbeta en icke-finansiell rapport bör den rapporten, när det gäller miljöfrågor, innehålla uppgifter om de aktuella och förutsebara konsekvenserna av företagets verksamhet på miljön, och, i förekommande fall, på hälsa och säkerhet, användning av energi från förnybara och/eller icke-förnybara källor, växthusgasutsläpp, vattenanvändning och luftföroreningar. När det gäller sociala och personalrelaterade frågor kan informationen i rapporten avse åtgärder som vidtagits för att säkra jämställdhet, tillämpningen av Internationella arbetsorganisationens grundläggande konventioner, arbetsvillkor, social dialog, respekt för arbetstagarnas rätt till information och samråd, respekt för fackföreningars rättigheter, hälsa och säkerhet på arbetsplatsen och dialog med lokala grupper, och/eller åtgärder som vidtagits för att säkerställa skydd och utveckling av dessa grupper. När det gäller mänskliga rättigheter och bekämpning av korruption och mutor kan den icke-finansiella rapporten innehålla information om åtgärder för förebyggande av brott mot de mänskliga rättigheterna och/eller befintliga styrmedel för bekämpning av korruption och mutor.

(8)

De företag som omfattas av detta direktiv bör lämna tillräcklig information om de frågor där det framstår som mest sannolikt att väsentliga risker kan ge upphov till allvarliga konsekvenser, tillsammans med sådana risker som redan har lett till konsekvenser. Konsekvensernas allvar bör bedömas efter hur omfattande och svåra de är. Riskerna för negativa konsekvenser kan uppstå genom företagets egen verksamhet eller vara kopplade till dess aktiviteter, och, när det är relevant och proportionellt, dess produkter, tjänster och affärsförbindelser inklusive leverantörs- och underleverantörskedjor. Detta får inte leda till otillbörliga administrativa extrabördor för små och medelstora företag.

(9)

När företag som omfattas av detta direktiv lämnar denna information, får de stödja sig på nationella ramar, unionsbaserade ramar, såsom unionens miljölednings- och miljörevisionsordning (Emas), eller internationella ramar såsom Förenta nationernas (FN) Global Compact-initiativ, de vägledande principerna om näringsliv och mänskliga rättigheter med tillämpning av FN:s ramar om att skydda, respektera och åtgärda (”Protect, Respect and Remedy”), OECD:s riktlinjer för multinationella företag, Internationella standardiseringsorganisationens ISO 26000, Internationella arbetsorganisationens trepartsdeklaration om principer för multinationella företag och den sociala politiken, det globala redovisningsinitiativet eller andra internationellt erkända ramar.

(10)

Medlemsstaterna bör se till att det finns lämpliga och effektiva metoder för att säkerställa att företag lämnar icke-finansiell information i enlighet med detta direktiv. I detta syfte bör medlemsstaterna se till att det finns effektiva nationella förfaranden för att säkerställa överensstämmelse med skyldigheterna enligt detta direktiv samt att dessa förfaranden är tillgängliga för alla fysiska och juridiska personer som i enlighet med nationell rätt har ett berättigat intresse av att se till att bestämmelserna i detta direktiv respekteras.

(11)

I punkt 47 i rapporten från FN:s konferens Rio+20 med titeln The Future We Want betonas vikten av företagens hållbarhetsredovisning och uppmuntras företagen att när så är lämpligt överväga att integrera hållbarhetsinformation i sin redovisningscykel. Även industrin, berörda regeringar och berörda parter uppmanas att med stöd av FN-systemet när så är lämpligt utveckla modeller för bästa praxis och underlätta insatser för att integrera finansiell och icke-finansiell information, med beaktande av erfarenheter från redan befintliga ramar.

(12)

Investerarnas tillgång till icke-finansiell information utgör ett steg på vägen mot milstolpen att år 2020 ha infört marknads- och strategiincitament som uppmuntrar företagen att investera i effektivitet, inom ramen för färdplanen för ett resurseffektivt Europa.

(13)

Europeiska rådet förklarade i sina slutsatser av den 24 och 25 mars 2011 att den totala regelbördan, särskilt för små och medelstora företag, bör minska både på europeisk och nationell nivå och föreslog åtgärder för att öka produktiviteten, samtidigt som Europa 2020-strategin för smart, hållbar tillväxt för alla syftar till att förbättra företagsklimatet för små och medelstora företag och att främja deras internationalisering. I enlighet med principen att ”tänka småskaligt först” bör de nya kraven på upplysningar därför endast gälla vissa stora företag och koncerner.

(14)

Tillämpningsområdet för dessa krav på icke-finansiella upplysningar bör definieras utifrån företagens genomsnittliga antal anställda, balansomslutning och nettoomsättning. Små och medelstora företag bör undantas från ytterligare krav, och skyldigheten att lämna en icke-finansiell rapport bör endast gälla de stora företag som är företag av allmänt intresse och de företag av allmänt intresse som är moderföretag i en stor koncern, som i samtliga fall har i genomsnitt över 500 anställda, för koncerner efter konsolidering. Detta bör inte hindra medlemsstaterna från att kräva icke-finansiella upplysningar från andra företag och koncerner än sådana företag som omfattas av detta direktiv.

(15)

Många av de företag som omfattas av tillämpningsområdet för Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/34/EU (3) ingår i företagskoncerner. Förvaltningsberättelser för koncern bör upprättas så att informationen om sådana koncerner kan förmedlas till dotterföretag och tredje man. Nationell rätt som reglerar förvaltningsberättelser för koncern bör därför samordnas för att målen om jämförbarhet och konsekvens ska uppnås när det gäller den information som företagen ska offentliggöra inom unionen.

(16)

Lagstadgade revisorer och revisionsföretag bör endast kontrollera att den icke-finansiella rapporten eller den separata rapporten har lämnats. Dessutom bör medlemsstaterna kunna begära att uppgifterna i den icke-finansiella rapporten eller i den separata rapporten kontrolleras av en oberoende leverantör av kvalitetssäkringstjänster.

(17)

För att underlätta företagens tillhandahållande av icke-finansiell information bör kommissionen utarbeta icke-bindande riktlinjer med allmänna och sektorsspecifika icke-finansiella centrala resultatindikatorer. Kommissionen bör ta hänsyn till rådande bästa praxis, den internationella utvecklingen och resultaten av relaterade unionsinitiativ. Kommissionen bör genomföra lämpliga samråd, även med de parter som berörs. När kommissionen behandlar miljöaspekter bör analysen minst omfatta markanvändning, vattenanvändning, växthusgasutsläpp och materialanvändning.

(18)

Mångfald när det gäller kompetens och synsätt hos ledamöterna i företagets förvaltnings-, lednings- och tillsynsorgan skapar ökad förståelse av det berörda företagets organisation och verksamhet. Det gör att ledamöterna på ett konstruktivt sätt kan ifrågasätta ledningens beslut och vara mer öppna för innovativa idéer, vilket motverkar ett likriktat synsätt hos ledamöterna, så kallat grupptänkande. Det bidrar därmed till en effektiv tillsyn av ledningen och en framgångsrik styrning av företaget. Det är därför viktigt att öka öppenheten när det gäller den mångfaldspolicy som tillämpas. På så sätt får marknaden information om företagsstyrningen, vilket därmed indirekt sätter press på företagen att öka mångfalden i styrelserna.

(19)

Skyldigheten att upplysa om sin mångfaldspolicy med avseende på förvaltnings-, lednings- och tillsynsorganen när det gäller aspekter som till exempel ålder och kön eller utbildnings- och yrkesbakgrund bör endast gälla vissa stora företag. Upplysningen om mångfaldspolicyn bör ingå i företagsstyrningsrapporten i enlighet med artikel 20 i direktiv 2013/34/EU. Om det inte tillämpas någon mångfaldspolicy bör det inte finnas någon skyldighet att upprätta en sådan, men företagsstyrningsrapporten bör innehålla en tydlig förklaring till varför det förhåller sig så.

(20)

Initiativ på unionsnivå, inbegripet landsspecifik rapportering för flera sektorer, samt i Europeiska rådets hänvisningar i sina slutsatser av den 22 maj 2013 och den 19 och 20 december 2013 till stora företags och koncerners landsspecifika rapportering, liknande bestämmelser i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU (4) och internationella ansträngningar för att öka öppenheten avseende finansiell information har konstaterats. Inom ramen för G8 och G20 har OECD ombetts att utarbeta en standardiserad rapportmall för att multinationella företag ska kunna rapportera till skattemyndigheterna var någonstans i världen de gör sina vinster och betalar skatt. En sådan utveckling kompletterar förslagen i detta direktiv, som lämpliga åtgärder för deras respektive syften.

(21)

Eftersom målet för detta direktiv, nämligen att göra den information som vissa stora företag och koncerner i unionen tillhandahåller mer relevant, konsekvent och jämförbar, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna, utan snarare, på grund av dess verkningar, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

(22)

Detta direktiv respekterar de grundläggande rättigheter och principer som erkänns särskilt i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, bland annat näringsfriheten, respekten för privatlivet och skyddet av personuppgifter. Detta direktiv måste genomföras i enlighet med dessa rättigheter och principer.

(23)

Direktiv 2013/34/EU bör därför ändras i enlighet med detta.

1)

Följande artikel ska införas:

”Artikel 19a

Icke-finansiell rapport

1.   Stora företag som är företag av allmänt intresse och som på balansdagen överskrider kriteriet om att under räkenskapsåret i genomsnitt ha haft 500 anställda ska i sin förvaltningsberättelse infoga en icke-finansiell rapport som ger upplysningar i den utsträckning som krävs för att förstå företagets utveckling, resultat, ställning samt konsekvenserna av dess verksamhet, åtminstone i frågor som rör miljö, sociala förhållanden och personal, respekt för mänskliga rättigheter, bekämpning av korruption och mutor, inklusive:

Om företaget inte följer någon policy i en eller flera av dessa frågor ska den icke-finansiella rapporten innehålla en klar och motiverad förklaring till detta.

Den icke-finansiella rapport som avses i första stycket ska även, där så är lämpligt, innehålla hänvisningar till och ytterligare förklaringar av de belopp som tas upp i årsbokslutet.

Medlemsstaterna får tillåta att information om förestående utveckling eller om frågor som är under förhandling i undantagsfall inte lämnas ut, om ledamöter i förvaltnings-, lednings- och tillsynsorgan, inom ramen för den behörighet som tillkommer dem enligt nationell rätt och under kollektivt ansvar för sin uppfattning, anser och vederbörligen kan motivera att ett utlämnande av sådan information allvarligt skulle skada företagets marknadsposition, och förutsatt att detta icke-utlämnande inte hindrar en rättvis och balanserad förståelse av företagets utveckling, resultat, ställning samt konsekvenserna av dess verksamhet.

När de kräver att den information som avses i första stycket ska tillhandahållas, ska medlemsstaterna se till att företagen får stödja sig på nationella, unionsbaserade eller internationella ramar, och företagen ska i så fall ange vilka ramar de har använt sig av.

2.   Företag som uppfyller den skyldighet som fastställs i punkt 1 ska anses ha uppfyllt skyldigheten avseende analysen av icke-finansiell information enligt artikel 19.1 tredje stycket.

3.   Ett företag som är ett dotterföretag ska undantas från kraven i punkt 1, om det företaget och dess dotterföretag omfattas av ett annat företags förvaltningsberättelse för koncernen eller separata rapport som upprättats i enlighet med artikel 29 och den här artikeln.

4.   Om ett företag för samma räkenskapsår utarbetar en separat rapport, oavsett om den baseras på nationella, unionsbaserade eller internationella ramar, och denna rapport innehåller den information som krävs med avseende på den icke-finansiella rapporten enligt punkt 1, får medlemsstaterna undanta det företaget från kravet att utarbeta den icke-finansiella rapport som anges i punkt 1, förutsatt att denna separata rapport

Punkt 2 ska i tillämpliga delar tillämpas på företag som utarbetar en separat rapport enligt första stycket i den här punkten.

5.   Medlemsstaterna ska se till att den lagstadgade revisorn eller revisionsföretaget kontrollerar huruvida den icke-finansiella rapport som avses i punkt 1 eller den separata rapport som avses i punkt 4 har lämnats.

6.   Medlemsstaterna får begära att uppgifterna i den icke-finansiella rapport som avses i punkt 1 eller den separata rapport som avses i punkt 4 verifieras av en oberoende leverantör av kvalitetssäkringstjänster.”

2)

Artikel 20 ska ändras på följande sätt:

3)

Följande artikel ska införas:

”Artikel 29a

Icke-finansiell rapport för koncern

1.   Företag av allmänt intresse som är moderföretag i en stor koncern som på balansdagen efter konsolidering överskrider kriteriet att under räkenskapsåret i genomsnitt ha haft 500 anställda ska i sin förvaltningsberättelse för koncernen infoga en icke-finansiell rapport för koncernen som ger upplysningar i den utsträckning som krävs för att förstå koncernens utveckling, resultat, ställning samt konsekvenserna av dess verksamhet, åtminstone i frågor som rör miljö, sociala förhållanden och personal, respekt för mänskliga rättigheter, bekämpning av korruption och mutor, inklusive:

Om koncernen inte följer någon policy i en eller flera av dessa frågor ska den icke-finansiella rapporten för koncernen innehålla en klar och motiverad förklaring till detta.

Den icke-finansiella rapport för koncernen som avses i första stycket ska även, där så är lämpligt, innehålla hänvisningar till och ytterligare förklaringar av de belopp som tas upp i koncernredovisningen.

Medlemsstaterna får tillåta att information om förestående utveckling eller om frågor som är under förhandling i undantagsfall inte lämnas ut, om ledamöter i förvaltnings-, lednings- och tillsynsorgan, inom ramen för den behörighet som tillkommer dem enligt nationell rätt och under kollektivt ansvar för sin uppfattning, anser och vederbörligen kan motivera att ett utlämnande av sådan information allvarligt skulle skada koncernens marknadsposition, förutsatt att detta icke-utlämnande inte hindrar en rättvis och balanserad förståelse av koncernens utveckling, resultat, ställning samt konsekvenserna av dess verksamhet.

Vid krav på att upplysningar tillhandahålls enligt första stycket, ska medlemsstaterna föreskriva att moderföretaget får stödja sig på nationella, unionsbaserade eller internationella ramar, och moderföretaget ska i så fall ange vilka ramar det har använt sig av.

2.   Ett moderföretag som uppfyller den skyldighet som fastställs i punkt 1 ska anses ha uppfyllt skyldigheten avseende analysen av icke-finansiell information enligt artikel 19.1 tredje stycket och artikel 29.

3.   Ett moderföretag som även är ett dotterföretag ska undantas från kraven i punkt 1 om det undantagna moderföretaget och dess dotterföretag omfattas av ett annat företags förvaltningsberättelse för koncernen eller separata rapport som upprättats i enlighet med artikel 29 och denna artikel.

4.   Om ett moderföretag för samma räkenskapsår utarbetar en separat rapport som avser hela koncernen, oavsett om den baseras på nationella, unionsbaserade eller internationella ramar, och denna rapport innehåller den information som krävs med avseende på den icke-finansiella rapporten för koncern enligt punkt 1, får medlemsstaterna undanta det moderföretaget från kravet att utarbeta den icke-finansiella rapport för koncern som anges i punkt 1, förutsatt att denna separata rapport

Punkt 2 ska i tillämpliga delar tillämpas på moderföretag som utarbetar en separat rapport enligt första stycket i den här punkten.

5.   Medlemsstaterna ska se till att den lagstadgade revisorn eller revisionsföretaget kontrollerar huruvida den icke-finansiella rapport för koncern som avses i punkt 1 eller den separata rapport som avses i punkt 4 har lämnats.

6.   Medlemsstaterna får begära att uppgifterna i den icke-finansiella rapport för koncern som avses i punkt 1 eller den separata rapport som avses i punkt 4 verifieras av en oberoende leverantör av kvalitetssäkringstjänster.”

4)

Artikel 33.1 ska ersättas med följande:

”1.   Medlemsstaterna ska se till att ledamöterna av ett företags förvaltnings-, lednings- och tillsynsorgan inom ramen för den behörighet som tillkommer dem enligt nationell rätt kollektivt ansvarar för att säkerställa att

upprättas och offentliggörs i enlighet med kraven i detta direktiv och, i tillämpliga fall, med internationell redovisningsstandard som antagits i enlighet med förordning (EG) nr 1606/2002.”

5)

I artikel 34 ska följande punkt läggas till:

”3.   Bestämmelserna i denna artikel ska inte tillämpas på den icke-finansiella rapport som avses i artikel 19a.1, den icke-finansiella rapport för koncern som avses i artikel 29a.1 eller de separata rapporter som avses i artiklarna 19a.4 och 29a.4.”

6)

I artikel 48 ska följande stycke införas före sista stycket:

”I rapporten ska även möjligheten övervägas att mot bakgrund av utvecklingen inom OECD och resultaten av relaterade europeiska initiativ införa en skyldighet för stora företag att en gång om året utarbeta en landsspecifik rapport för varje medlemsstat och tredjeland där de bedriver verksamhet, som minst innehåller information om vinster, betald skatt avseende vinst och mottagna offentliga subventioner.”

15.11.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 330/10

(1)

I enlighet med rådets beslut 2013/671/EU (1) undertecknades avtalet mellan Europeiska unionen och Republiken Frankrike om tillämpning vad beträffar förvaltningsområdet Saint-Barthélemy av unionslagstiftning om beskattning av inkomster från sparande och om administrativt samarbete i fråga om beskattning (nedan kallat avtalet) den 17 februari 2014, med förbehåll för att det ingås vid en senare tidpunkt.

(2)

Målet med avtalet är att säkerställa att de mekanismer i rådets direktiv 2011/16/EU (2) och rådets direktiv 2003/48/EG (3) som särskilt syftar till att bekämpa gränsöverskridande skatteundandragande och skatteflykt kommer att fortsätta att tillämpas med avseende på Saint-Barthélemy trots ändringen av öns ställning.

(3)

Avtalet bör ingås.

15.11.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 330/12

(1)

Förvaltningsområdet Saint-Barthélemy utgör en integrerad del av Republiken Frankrike men utgör sedan den 1 januari 2012 i enlighet med Europeiska rådets beslut 2010/718/EU (1) inte längre en del av Europeiska unionen.

(2)

För att även fortsättningsvis skydda unionens intressen, särskilt genom att bekämpa gränsöverskridande skatteundandragande och skatteflykt, är det nödvändigt att försäkra sig om att unionslagstiftning om beskattning av inkomster från sparande i form av räntebetalningar och om administrativt samarbete i fråga om beskattning fortsätter att tillämpas vad beträffar förvaltningsområdet Saint-Barthélemy. Det är också nödvändigt att försäkra sig om att ändringar av denna unionslagstiftning tillämpas vad beträffar förvaltningsområdet Saint-Barthélemy.

15.11.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 330/16

(1)

I artikel 43.3 i fördraget föreskrivs att rådet på förslag av kommissionen ska besluta om åtgärder om fastställande och fördelning av fiskemöjligheter.

(2)

Enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1380/2013 (1) ska bevarandeåtgärder antas med beaktande av tillgänglig vetenskaplig, teknisk och ekonomisk rådgivning, inbegripet i förekommande fall de rapporter som utarbetas av den vetenskapliga, tekniska och ekonomiska kommittén för fiskerinäringen (STECF) och andra rådgivande organ, samt med beaktande av råd som lämnas av rådgivande nämnder.

(3)

Det åligger rådet att anta bestämmelser om fastställande och fördelning av fiskemöjligheter, om lämpligt inbegripet vissa villkor som är funktionellt knutna till dessa. Fiskemöjligheterna bör fördelas mellan medlemsstaterna på ett sådant sätt att varje medlemsstat garanteras relativ stabilitet i fiskeverksamheten för varje fiskebestånd eller fiske samt med beaktande av målen för den gemensamma fiskeripolitiken enligt förordning (EU) nr 1380/2013.

(4)

De totala tillåtna fångstmängderna ska därför fastställas i enlighet med förordning (EU) nr 1380/2013 och i enlighet med de principer som nämns i skäl 2.

(5)

För fiskena efter små pelagiska arter (sill/strömming och skarpsill), torsk och lax i Östersjön ska landningsskyldigheten som föreskrivs i artikel 15.1 i förordning (EU) nr 1380/2013 tillämpas från och med den 1 januari 2015. I artikel 16.2 i den förordningen föreskrivs att när landningsskyldighet införs för ett fiskbestånd ska fiskemöjligheterna fastställas med beaktande av att situationen förändrats såtillvida att fiskemöjligheter inte fastställs för att återspegla landningarna utan fastställs för att återspegla fångsterna.

(6)

För bestånd som omfattas av fleråriga planer bör fiskemöjligheterna fastställas i enlighet med vad som föreskrivs i planerna. Följaktligen bör fångstbegränsningarna fastställas i enlighet med de bestämmelser som föreskrivs i rådets förordning (EG) nr 1098/2007 (2) (nedan kallad torskplanen för Östersjön).

(7)

Internationella havsforskningsrådets (Ices) vetenskapliga rådgivning angående fiskeansträngningen för torskbestånd i Östersjön visar att om en landningsskyldighet tillämpas för en särskild art skulle ett fastställande av lägre begränsningar av fiskeansträngningen inte bidra till uppnåendet av målen för den reformerade gemensamma fiskeripolitiken. Därför är det lämpligt att fastställa begränsningarna av fiskeansträngningen för torskbestånd i Ices-delområdena 22–24 till 2014 års nivå. Ett fastställande av begränsningarna av fiskeansträngningen till 2014 års nivå kommer att underlätta införandet av landningsskyldigheten och bidra till uppnåendet av målen för den gemensamma fiskeripolitiken såsom de definieras i förordning (EU) nr 1380/2013.

(8)

Den tillgängliga vetenskapliga rådgivningen visar att det är möjligt att göra förvaltningen av fiskeansträngningen avseende torskbeståndet i Ices-delområdena 22–24 i Östersjön mer flexibel utan att målen för planen äventyras och utan ökad fiskedödlighet som följd. På så sätt skulle det vara möjligt att förvalta fiskeansträngningen effektivare i fall där kvoterna inte är jämnt fördelade inom en medlemsstats flotta och det skulle vara enklare att snabbt reagera på överföringar av kvoter. En medlemsstat bör därför ges möjlighet att tilldela ytterligare dagar ute ur hamn till fiskefartyg som för dess flagg om samma antal dagar ute ur hamn dras från andra fiskefartyg som för medlemsstatens flagg.

(9)

Nyligen utfärdad vetenskaplig rådgivning visar att Ices inte har kunnat fastställa några biologiska referensvärden för torskbestånden i Ices-delområdena 25–32 utan i stället rekommenderar att TAC för torskbeståndet i fråga fastställs på samma sätt som för bestånd för vilka det endast finns begränsade uppgifter. I och med att det saknas biologiska referensvärden är det omöjligt att följa reglerna för fastställande av fiskemöjligheter avseende torskbestånden i Ices-delområdena 25–32. Det faktum att inga fiskemöjligheter fastställs kan innebära ett allvarligt hot mot beståndets hållbarhet, varför TAC för detta torskbestånd bör fastställas till en nivå som motsvarar den princip som utarbetats och rekommenderas av Ices och fiskeansträngningen bör fastställas till 2014 års nivå. Ett fastställande av begränsningarna av fiskeansträngningen till 2014 års nivå kommer att underlätta införandet av landningsskyldigheten, medföra mer selektivt fiske och bidra till uppnåendet av målen för den gemensamma fiskeripolitiken såsom de definieras i förordning (EU) nr 1380/2013.

(10)

Utnyttjandet av de fiskemöjligheter som fastställs i den här förordningen bör omfattas av rådets förordning (EG) nr 1224/2009 (3), särskilt artiklarna 33 och 34 i den förordningen, i fråga om registrering av fångstuppgifter respektive fiskeansträngning och meddelande av uppgifter om uttömda fiskemöjligheter. Det är därför nödvändigt att fastställa de koder för landningar av bestånd inom ramen för den här förordningen som medlemsstaterna ska använda när de översänder uppgifter till kommissionen.

(11)

Genom rådets förordning (EG) nr 847/96 (4) infördes ytterligare villkor för förvaltning av TAC, med fördelning mellan åren, och bestämmelser enligt artiklarna 3 och 4 om flexibilitet för bestånd som omfattas av försiktighets-TAC respektive analytisk TAC. Enligt artikel 2 i den förordningen ska rådet när det fastställer TAC bestämma för vilka bestånd artiklarna 3 och 4 inte ska gälla, särskilt på grundval av beståndens biologiska tillstånd. Mera nyligen har flexibiliteten mellan åren införts genom artikel 15.9 i förordning (EU) nr 1380/2013 för alla bestånd som omfattas av landningsskyldigheten. För att motverka alltför stor flexibilitet, vilken riskerar att leda till att principen om ett rationellt och ansvarsfullt utnyttjande av de levande marina biologiska resurserna undermineras, att målen för den gemensamma fiskeripolitiken inte uppnås och att beståndens biologiska status försämras, bör det förtydligas att artiklarna 3 och 4 i förordning (EU) nr 847/96 endast är tillämpliga på analytiska TAC i de fall då flexibiliteten mellan åren som föreskrivs i artikel 15.9 i förordning (EU) nr 1380/2013 inte används.

(12)

Den vetenskapliga rådgivningen om skarpsill i Nordsjön omfattar perioden från juli innevarande år till juni påföljande år, även om TAC har fastställts för perioden från januari till december. Den senaste vetenskapliga rådgivningen för perioden från juli 2014 till juni 2015 visar att TAC kan ökas avsevärt. Därför finns det större tillgång på skarpsill under den andra hälften av 2014 än vad som förutspåtts. Eftersom detta bestånd är föremål för en analytisk bedömning och ligger inom säkra biologiska gränser är villkoren för tillämpningen av artiklarna 3 och 4 i förordning (EG) nr 847/96 om kvotflexibilitet mellan olika år uppfyllda och kvotflexibilitet bör tillåtas så att fiskerinäringen kan använda den ökade tillgången på skarpsill så effektivt som möjligt. Förordning (EU) nr 43/2014 bör därför ändras i enlighet med detta.

(13)

Enligt förordning (EU) nr 43/2014 får en medlemsstat under 2015 använda alla outnyttjade kvantiteter upp till 10 % av sin tillgängliga kvot för 2014, för vissa bestånd. Den 6 augusti 2014 införde Ryska federationen ett embargo mot import av vissa jordbruks- och fiskeriprodukter från unionen. Därför har vissa av producenternas planerade exporter till Ryssland under hösten 2014 blivit omöjliga och i vissa fall kan alternativa marknader inte hittas med kort varsel. Med anledning av dessa exceptionella omständigheter och frågans brådskande art är det nödvändigt att tillåta vissa justeringar för fiskesäsongen 2014. Mot bakgrund av positiva vetenskapliga utlåtanden samt en positiv inställning bland de berörda kuststaterna är det lämpligt att undantagsvis och endast för de fiskbestånd som har drabbats hårdast eller direkt av det ryska embargot tillåta en ökning av den procentandel av de outnyttjade kvantiteterna under 2014 som kan överföras till 2015. Denna undantagsåtgärd begränsas till fiskesäsongen 2014. Det förväntas att denna åtgärd skulle kunna hitta nya marknader eller anpassa fångster om embargot fortsätter att tillämpas under 2015. Av samma skäl bör en motsvarande möjlighet att överföra outnyttjade fiskemöjligheter införas i rådets förordning (EU) nr 1180/2013 (5). Förordningarna (EU) nr 43/2014 och (EU) nr 1180/2013 bör därför ändras i enlighet med detta.

(14)

För att undvika avbrott i fiskeverksamheten och trygga försörjningen för unionens fiskare bör denna förordning tillämpas från och med den 1 januari 2015. Av brådskande skäl bör denna förordning träda i kraft omedelbart efter det att den har offentliggjorts. Av skäl som anges i skäl 13 bör bestämmelserna om överföring av outnyttjade fiskemöjligheter under 2014 tillämpas med verkan från och med den 1 januari 2014.

i)

fångas under en ettårsperiod, inom fiske som omfattas av landningsskyldigheten enligt artikel 15 i förordning (EU) nr 1380/2013, eller

ii)

landas under en ettårsperiod, inom fiske som inte omfattas av landningsskyldigheten enligt artikel 15 i förordning (EU) nr 1380/2013,

a)

byten enligt artikel 16.8 i förordning (EU) nr 1380/2013,

b)

reduceringar och omfördelningar enligt artikel 37 i förordning (EG) nr 1224/2009,

c)

ytterligare landningar som tillåts enligt artikel 3 i förordning (EG) nr 847/96 eller artikel 15.9 i förordning (EU) nr 1380/2013,

d)

kvantiteter som hålls inne enligt artikel 4 i förordning (EG) nr 847/96 eller artikel 15.9 i förordning (EU) nr 1380/2013,

e)

avdrag enligt artiklarna 105, 106 och 107 i förordning (EG) nr 1224/2009.

1.

Artikel 18a ska ändras på följande sätt:

2.

I bilaga IA ska uppgifterna för skarpsill och därtill hörande bifångster i unionens vatten i IIa och IV ersättas med följande:

1.

Följande artikel ska införas:

”Artikel 5a

Flexibilitet i fastställandet av fiskemöjligheterna för vissa bestånd

1.   Denna artikel ska tillämpas på följande bestånd:

2.   Alla kvantiteter upp till 25 % av en medlemsstats outnyttjade kvot under 2014 av de bestånd som anges i punkt 1 ska läggas till vid beräkningen av den berörda medlemsstatens kvot för beståndet i fråga för 2015. Alla kvantiteter som överförs till andra medlemsstater i enlighet med artikel 16.8 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1380/2013 (9) samt alla kvantiteter som dras av i enlighet med artiklarna 37, 105 och 107 i förordning (EG) nr 1224/2009 ska beaktas vid fastställandet av utnyttjade och outnyttjade kvantiteter enligt denna punkt.

3.   Artikel 4 i förordning (EG) nr 847/96 ska inte tillämpas på sådana bestånd som avses i punkt 1 i den här artikeln för den berörda medlemsstaten.

(9)  Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1380/2013 av den 11 december 2013 om den gemensamma fiskeripolitiken, om ändring av rådets förordningar (EG) nr 1954/2003 och (EG) nr 1224/2009 och om upphävande av rådets förordningar (EG) nr 2371/2002 och (EG) nr 639/2004 och rådets beslut 2004/585/EG (EUT L 354, 28.12.2013, s. 22).”"

2.

I bilaga I ska följande fotnot införas för uppgifter rörande följande bestånd: sill/strömming i delområdena 30–31, sill/strömming i unionens vatten i delområdena 25–27, 28.2, 29 och 32, sill/strömming i delområdena 28.1 samt skarpsill i unionens vatten i delområdena 22–32.

”Artikel 3 i förordning (EG) nr 847/96 ska inte tillämpas.

Artikel 4 i förordning (EG) nr 847/96 ska inte tillämpas.”

15.11.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 330/27

(1)

Direktiv 2013/36/EU ger medlemsstaternas behöriga eller utsedda myndigheter befogenhet att införa högre kapitalbaskrav för globala systemviktiga institut för att kompensera för den högre risk som sådana institut utgör för det finansiella systemet och den potentiella effekten för skattebetalarna om ett sådant institut fallerar. I direktivet anges vissa grundläggande principer för en metod för att identifiera globala systemviktiga institut och placera dem i olika underkategorier efter deras systemvikt. I enlighet med denna placering kommer de att omfattas av ett ytterligare krav på kärnprimärkapital, dvs. bufferten för globala systemviktiga institut. Denna metod för identifiering och placering av sådana institut utgår från fem kategorier baserade på en banks systembetydelse för den globala finansiella marknaden, och specificeras ytterligare i denna förordning.

(2)

För att följa tillvägagångssättet i direktiv 2013/36/EU bör denna förordning beakta de standarder för metoden för bedömning av globala systemviktiga banker och för ett högre förlustabsorptionskrav som antagits av Baselkommittén för banktillsyn och som grundas på det ramverk för globala systemviktiga finansiella institut som fastställts av rådet för finansiell stabilitet (FSB) i anslutning till rapporten Reducing the moral hazard posed by systemically important financial institutions – FSB Recommendations and Time Lines.

(3)

I direktiv 2013/36/EU klargörs att metoden för identifiering och placering av institut harmoniseras i alla medlemsstater genom att man använder enhetliga och transparenta bedömningsgrunder för att fastställa enheters totala poängtal som ett mått på deras systemviktighet. För att säkerställa att stickprovet av banker och bankgrupper, vilket bör bestå av institut från unionen och institut som auktoriserats i tredjeländer och bör utgöra en referens som återspeglar det globala finansiella systemet, är enhetligt för hela unionen, bör Europeiska bankmyndigheten (EBA) fastställa stickprovet. Uteslutningar från och tillägg till stickprovet utifrån en tillsynsbedömning bör ske enbart i syfte att stickprovet ska utgöra en referens och bör inte baseras på andra skäl.

(4)

Processen för att identifiera globala systemviktiga institut bör baseras på jämförbara data och beakta att institut behöver tydlighet när det gäller huruvida och i vilken utsträckning ett buffertkrav kommer att gälla för dem, och således bör tidsfrister och förfaranden för den processen ingå i metoden. Eftersom identifieringen av globala systemviktiga institut bör baseras på aktuella data för stickprovet av stora globala bankgrupper, varav några auktoriserats i tredjeländer, kommer emellertid de data som behövs inte att vara tillgängliga förrän under andra halvåret varje år. För att ett institut ska kunna iaktta de krav som följer av dess status som ett globalt systemviktigt institut bör ett buffertkrav få verkan ungefär ett år efter det att institutet identifierats som ett globalt systemviktigt institut.

(5)

I direktiv 2013/36/EU anges fem kategorier av systembetydelse, baserade på kvantifierbara indikatorer. För att minimera den administrativa bördan för institut och myndigheter är dessa kategorier identiska med de som används av Baselkommittén för banktillsyn. För den ytterligare utformningen av kvantifierbara indikatorer bör denna förordning följa samma tillvägagångssätt. Indikatorerna bör väljas så att de återspeglar olika aspekter av potentiella negativa externa effekter av en enhets fallissemang och enhetens kritiska funktioner för det finansiella systemets stabilitet. Referenssystemet för bedömning av systembetydelse bör vara de globala finansiella marknaderna och den globala ekonomin.

(6)

För att kunna ange en noggrann metod för identifiering och klassificering av globala systemviktiga institut i enlighet med de grundläggande reglerna i direktiv 2013/36/EU är det viktigt att tydligt avgränsa begreppen relevant enhet, indikatorvärde, nämnare och gränsvärde, genom att definiera dem i denna förordning.

(7)

Systembetydelsen för en viss bankgrupp mätt med hjälp av indikatorer på gruppnivå bör uttryckas som ett individuellt totalt poängtal för ett visst år, som uttrycker bankgruppens position i förhållande till andra enheter i stickprovet. Banker bör identifieras som globala systemviktiga institut på grundval av detta totala poängtal och placeras i respektive underkategori för vilka olika kapitalbuffertkrav kommer att gälla. Vid beräkningen av poängtalet som ett genomsnitt av kategoripoängtalen bör var och en av de fem kategorierna ha en viktning av 20 %. Vid beräkningen av det totala poängtalet bör ett tak gälla för kategorin som avser ersättande med tanke på att denna kategori, utifrån en analys av data fram till och med 2013, visat sig ha en oproportionellt stor inverkan på poängtalet för banker som har en dominerande ställning inom tillhandahållandet av betalnings-, garanti- och tillgångsförvaringstjänster.

(8)

Relevanta myndigheter bör med hjälp av en sund tillsynsbedömning kunna omplacera ett globalt systemviktigt institut från en lägre underkategori till en högre underkategori eller utse en enhet till ett globalt systemviktigt institut även om den har ett totalt poängtal som underskrider gränsvärdet för den lägsta underkategorin. Eftersom en sådan identifiering med hjälp av tillsynsbedömning har samma mål som den regelbundna poängbedömningen bör kriteriet för denna tillsynsbedömning också vara bankens systembetydelse för den globala finansiella marknaden och den globala ekonomin, i överensstämmelse med den metod som används av Baselkommittén för banktillsyn. Fallissemangsrisken för en bank bör inte utgöra ett kriterium, eftersom den risken redan beaktas i andra tillsynskrav, däribland det totala riskvägda exponeringsbeloppet och, i tillämpliga fall, de ytterligare kapitalbaskraven som exempelvis systemriskbufferten.

(9)

Denna förordning baseras på det förslag till tekniska tillsynsstandarder som EBA lagt fram för kommissionen.

(10)

EBA har anordnat öppna offentliga samråd om det förslag till tekniska tillsynsstandarder som den här förordningen baseras på, analyserat de möjliga kostnaderna och fördelarna samt begärt ett yttrande från den intressentgrupp som inrättats i enlighet med artikel 37 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1093/2010 (2).

(11)

Denna förordning bör tillämpas från och med den 1 januari 2015, eftersom buffertkravet för globala systemviktiga institut enligt artikel 131.4 i direktiv 2013/36/EU kommer att gälla och fasas in från och med den 1 januari 2016. Av detta skäl och för att instituten i god tid ska kunna informeras om det buffertkrav som gäller för dem och ge dem tillräckligt med tid att anskaffa nödvändigt kapital, bör de globala systemviktiga instituten identifieras senast i början av 2015.

(12)

Buffertkravet för globala systemviktiga institut bör fasas in under en period av tre år i enlighet med artikel 162.5 i direktiv 2013/36/EU: det första steget enligt artikel 162.5 a i direktivet bör gälla från och med den 1 januari 2016 för de globala systemviktiga institut som de relevanta myndigheterna har identifierat i början av 2015, på grundval av data vid räkenskapsårsavslut före juli 2014. Det andra steg som avses i artikel 162.5 b i direktivet bör gälla från och med den 1 januari 2017 för de globala systemviktiga institut som de relevanta myndigheterna har identifierat vid utgången av 2015 eller senast i början av 2016, på grundval av data vid räkenskapsårsavslut före juli 2015.

a)

Underkategori 1 omfattande poängtal från 130 till 229 baspunkter.

b)

Underkategori 2 omfattande poängtal från 230 till 329 baspunkter.

c)

Underkategori 3 omfattande poängtal från 330 till 429 baspunkter.

d)

Underkategori 4 omfattande poängtal från 430 till 529 baspunkter.

e)

Underkategori 5 omfattande poängtal från 530 till 629 baspunkter.

a)

Tillgångar hos andra finansiella institut.

b)

Skulder till andra finansiella institut.

c)

Utestående värdepapper.

a)

Tillgångar under förvaring.

b)

Gjorda betalningar.

c)

Garanterade transaktioner på skuldinstrument- och aktiemarknader.

a)

Det teoretiska beloppet av OTC-derivat.

b)

Tillgångar som ingår i verkligt värde på nivå 3, mätt i enlighet med kommissionens förordning (EU) nr 1255/2012 (4).

c)

Värdepapper som innehas för handel samt värdepapper som kan säljas.

a)

Fordringar över jurisdiktionsgränserna.

b)

Skulder över jurisdiktionsgränserna.

15.11.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 330/37

(1)

Enligt artikel 544 i kommissionens förordning (EEG) nr 2454/93 (2) föreskrivs ett förenklat avslutande av förfarandet för aktiv förädling. Enligt denna förenkling bör vissa importvaror anses ha återexporterats eller exporterats även om de faktiskt har släppts ut på unionens marknad utan föregående tulldeklaration eller betalning av importtullar.

(2)

Artikel 544 c i förordning (EEG) nr 2454/93 omfattar leverans av civila luftfartyg. Det förenklade avslutandet av förfarandet för aktiv förädling avseende civila luftfartyg ökar konkurrenskraften hos luftfartssektorn på internationell nivå och bidrar till att skapa mervärde i unionen.

(3)

Tillämpningsområdet för artikel 544 c i förordning (EEG) nr 2454/93 bör utvidgas till att även omfatta militära luftfartyg så att dessa kan omfattas av det förenklade avslutandet av förfarandet för aktiv förädling på samma sätt som civila luftfartyg.

(4)

Förordning (EEG) nr 2454/93 bör därför ändras i enlighet med detta.

(5)

De åtgärder som föreskrivs i denna förordning är förenliga med yttrandet från tullkodexkommittén.

15.11.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 330/38

(1)

I genomförandeförordning (EU) nr 543/2011 fastställs, i enlighet med resultatet av de multilaterala handelsförhandlingarna i Uruguayrundan, kriterierna för kommissionens fastställande av schablonvärden vid import från tredjeländer, för de produkter och de perioder som anges i del A i bilaga XVI till den förordningen.

(2)

Varje arbetsdag fastställs ett schablonimportvärde i enlighet med artikel 136.1 i genomförandeförordning (EU) nr 543/2011 med hänsyn till varierande dagliga uppgifter. Denna förordning bör därför träda i kraft samma dag som den offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning.

15.11.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 330/40

(1)

Frihandelsavtalet mellan Europeiska unionens och dess medlemsstater, å ena sidan, och Republiken Korea, å andra sidan (1) (nedan kallat avtalet) undertecknades den 6 oktober 2010. Avtalet innehåller ett protokoll om kulturellt samarbete (nedan kallat protokollet) som, i enlighet med artikel 1 däri, inrättar den ram inom vilken parterna samarbetar för att underlätta utbyten av kulturella verksamheter, varor och tjänster, bland annat inom den audiovisuella sektorn.

(2)

I enlighet med artikel 15.10.5 i avtalet har det delvis tillämpats provisoriskt genom rådets beslut 2011/265/EU (2) (nedan kallat beslutet) sedan den 1 juli 2011, i avvaktan på att de förfaranden som är nödvändiga för dess ingående avslutats.

(3)

I enlighet med artikel 6 i beslutet ska den ståndpunkt som unionen ska inta i kommittén för kulturellt samarbete (nedan kallad kommittén) avseende beslut som får rättslig verkan fastställas av rådet i enlighet med fördraget.

(4)

I artikel 3a i protokollet föreskivs det att kommittén genast efter sin tillsättning ska upprätta en förteckning över 15 personer som ska fungera som skiljemän.

(5)

Unionen bör fastställa vilken ståndpunkt som ska intas i kommittén avseende upprättandet av förteckningen över skiljemän.

(6)

Unionens ståndpunkt inom kommittén bör därför grunda sig på det åtföljande utkastet till beslut.

15.11.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 330/44

(1)

Genom en skrivelse som registrerades hos kommissionens generalsekretariat den 16 maj 2014 ansökte Litauen om att få genomföra en särskild åtgärd som avviker från artikel 287.11 i momsdirektivet i syfte att fortsätta undanta vissa beskattningsbara personer vars årsomsättning inte överstiger motsvarande 45 000 EUR i nationell valuta, beräknat enligt den omräkningskurs som gällde dagen för Litauens anslutning till unionen (nedan kallad åtgärden). Åtgärden skulle befria dessa beskattningsbara personer från vissa av eller alla de mervärdesskatteskyldigheter som anges i avdelning XI kapitlen 2–6 i momsdirektivet.

(2)

Genom en skrivelse av den 6 juni 2014 underrättade kommissionen övriga medlemsstater om Litauens ansökan. Genom en skrivelse av den 12 juni 2014 underrättade kommissionen Litauen om att den hade alla nödvändiga uppgifter för att kunna behandla ansökan.

(3)

I enlighet med avdelning XII i momsdirektivet har medlemsstaterna redan en möjlighet att tillämpa en särskild ordning för små företag. Den förlängda åtgärden avviker från avdelning XII i momsdirektivet endast så till vida att tröskelvärdet för årsomsättningen för en beskattningsbar person enligt den särskilda ordningen är högre än det som gäller för Litauen enligt artikel 287.11 i momsdirektivet, det vill säga 29 000 EUR.

(4)

Genom rådets genomförandebeslut 2011/335/EU (2) bemyndigades Litauen att som en avvikande åtgärd tillämpa skattebefrielse för beskattningsbara personer med en årsomsättning på högst 45 000 EUR till och med den 31 december 2014. Eftersom detta tröskelvärde har lett till reducerade mervärdesskatteskyldigheter för mindre företag, bör Litauen bemyndigas att tillämpa denna åtgärd under ytterligare en begränsad period. Beskattningsbara personer kan fortfarande välja att tillämpa de normala mervärdesskattereglerna.

(5)

Av de upplysningar som Litauen lämnat framgår att förlängningen av avvikelsen endast kommer att få en försumbar effekt på de totala skatteintäkterna i det sista konsumtionsledet.

(6)

Avvikelsen kommer inte att påverka unionens egna medel som härrör från mervärdesskatt.

15.11.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 330/46

(1)

Genom en skrivelse som registrerades hos kommissionens generalsekretariat den 1 juli 2014 ansökte Lettland om bemyndigande för en åtgärd som avviker från artikel 287.10 i momsdirektivet och som syftar till att befria från mervärdesskatt vissa beskattningsbara personer vars årsomsättning inte överstiger 50 000 EUR (nedan kallad åtgärden). Åtgärden skulle befria dessa beskattningsbara personer från vissa av eller alla de mervärdesskatteskyldigheter som avses i avdelning XI kapitlen 2–6 i momsdirektivet. En sådan åtgärd har redan beviljats Lettland genom rådets genomförandebeslut 2010/584/EU (2), som upphörde att gälla den 31 december 2013.

(2)

Genom en skrivelse av den 7 augusti 2014 underrättade kommissionen övriga medlemsstater om Lettlands ansökan. Genom en skrivelse av den 11 augusti 2014 underrättade kommissionen Lettland om att den hade alla nödvändiga uppgifter för att kunna behandla ansökan.

(3)

I enlighet med avdelning XII i momsdirektivet har medlemsstaterna redan en möjlighet att tillämpa en särskild ordning för små företag. Åtgärden avviker från avdelning XII i momsdirektivet endast så till vida att tröskelvärdet för årsomsättningen för en beskattningsbar person enligt den särskilda ordningen är högre än det som gäller för Lettland enligt artikel 287.10 i momsdirektivet, det vill säga 17 200 EUR.

(4)

Ett högre tröskelvärde för den särskilda ordningen är en förenklingsåtgärd, eftersom det i betydande utsträckning kan minska mervärdesskatteskyldigheterna för de minsta företagen, samtidigt som den särskilda ordningen är frivillig för beskattningsbara personer och tillåter företagen att välja att tillämpa de normala mervärdesskattereglerna.

(5)

Av de upplysningar som Lettland lämnat framgår det att avvikelsen endast kommer att få en försumbar effekt på de totala skatteintäkterna i det sista konsumtionsledet.

(6)

Avvikelsen kommer inte att påverka unionens egna medel som härrör från mervärdesskatt.

15.11.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 330/48

(1)

Genom en skrivelse som registrerades hos kommissionen den 26 maj 2014 ansökte Estland om att få avvika från de bestämmelser i direktiv 2006/112/EG som reglerar rätten att dra av ingående mervärdesskatt i samband med personbilar.

(2)

Genom en skrivelse av den 11 juni 2014 underrättade kommissionen övriga medlemsstater om Estlands begäran. Genom en skrivelse av den 12 juni 2014 underrättade kommissionen Estland om att den hade alla uppgifter som den ansåg sig behöva för att kunna handlägga ansökan.

(3)

I artiklarna 168 och 168a i direktiv 2006/112/EG fastställs en beskattningsbar persons rätt att dra av mervärdesskatt som tas ut för varor som levererats till den personen eller för tjänster som tillhandahållits den personen för användning i dennes beskattningsbara transaktioner. Enligt artikel 26.1 a i det direktivet ska beskattningsbara personer redovisa mervärdesskatt när en rörelses tillgångar används för icke-yrkesmässigt bruk.

(4)

Det är ofta mycket svårt att korrekt kartlägga det icke-yrkesmässiga bruket och även om det är möjligt är metoderna för att göra det ofta tungrodda. Enligt det bemyndigande som begäran avser bör mervärdesskattebeloppet på avdragsberättigade utgifter för personbilar som inte enbart används för ändamål i rörelsen, med vissa undantag, fastställas som en fast procentsats. På grundval av nu tillgänglig information anser de estniska myndigheterna att en procentsats på 50 % är rimlig. För att undvika dubbelbeskattning bör samtidigt kravet på att redovisa mervärdesskatt för icke-yrkesmässig användning av personbilar tills vidare upphävas om personbilarna har omfattats av en begränsning som bemyndigats enligt detta beslut. Denna förenklingsåtgärd gör att icke-yrkesmässig användning av företagsbilar inte behöver redovisas och förhindrar skatteundandragande genom felaktig redovisning.

(5)

Begränsningen av avdragsrätten enligt det begärda bemyndigandet bör gälla mervärdesskatt som betalats vid köp, leasing, gemenskapsinternt förvärv och import av specificerade personbilar och tillhörande utgifter, till exempel bränsleköp.

(6)

Det begärda bemyndigandet bör endast gälla personbilar med en högsta tillåten vikt som inte överstiger 3 500 kilogram och med högst åtta säten utöver förarsätet. All icke-yrkesmässig användning av personbilar med en vikt som överstiger 3 500 kilogram eller har fler än åtta säten utöver förarsätet är försumbar på grund av dessa bilars art eller den typ av rörelse de används inom. Dessutom bör en detaljerad förteckning över kategorier av personbilar som inte omfattas av bemyndigandet på grundval av deras särskilda användning tillhandahållas.

(7)

Bemyndigandet bör vara tidsbegränsat till och med den 31 december 2017, för att möjliggöra en översyn av dess nödvändighet och effektivitet och den fördelning mellan yrkesmässig och icke-yrkesmässig användning som den bygger på.

(8)

Om Estland anser att en förlängning av bemyndigandet efter 2017 är nödvändigt bör landet senast den 31 mars 2017 tillsammans med ansökan om förlängning lämna en rapport till kommissionen som ska innehålla en översyn av den procentsats som tillämpas.

(9)

Avvikelsen kommer endast att få en försumbar effekt på den totala skatteuppbörden i sista konsumtionsledet och kommer inte att påverka unionens egna medel som härrör från mervärdesskatt.

a)

Bilar som köps in för återförsäljning, uthyrning eller leasing.

b)

Bilar som används för transport av passagerare mot betalning, även taxi.

c)

Bilar som används för körlektioner.

15.11.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 330/50

(1)

I direktiv 64/432/EEG fastställs djurhälsovillkoren för handeln med nötkreatur och svin inom unionen. Där fastställs bland annat att nötkreatur och svin under transporten till destinationsplatsen ska åtföljas av ett hälsointyg som överensstämmer med modell 1 eller 2 i bilaga F till det direktivet.

(2)

I enlighet med artikel 1 i kommissionens förordning (EG) nr 599/2004 (2) ska de olika hälsointyg som krävs för handel inom unionen utformas i enlighet med den harmoniserade förlagan i bilagan till den förordningen.

(3)

Mot bakgrund av de ändringar som ska göras i de hälsointyg som fastställs i modellerna 1 och 2 i bilaga F till direktiv 64/432/EEG måste även formatet på dessa modeller till hälsointyg anpassas.

(4)

Bestämmelserna i artikel 6.2 e och 6.3 i direktiv 64/432/EEG löpte ut den 31 december 2000 och bör därför inte längre utgöra ett alternativ i förlagan till hälsointyg i modell 1 i bilaga F till det direktivet.

(5)

I kommissionens förordning (EG) nr 2075/2005 (3) fastställs bestämmelser för bestämning av statusen hos anläggningar som håller svin.

(6)

I kommissionens förordning (EU) nr 216/2014 (4) om ändring av förordning (EG) nr 2075/2005 fastställs de krav som livsmedelsföretagarna ska uppfylla för att få officiellt erkännande av att deras anläggningar tillämpar kontrollerade uppfödningsförhållanden och beviljas undantag från bestämmelser om undersökning vid slakt för sådana anläggningar.

(7)

Genom kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 1114/2014 (5) om ändring av förordning (EG) nr 2075/2005 klargörs vilka villkor som ska gälla när tamsvin för avel och produktion förflyttas från en anläggning till en annan via uppsamlingsplatser.

(8)

För att medlemsstaterna ska kunna använda lämpliga metoder för trikinundersökning vid slakt och inte äventyra statusen hos den anläggning som tar emot tamsvin för avel och produktion, bör information om att den anläggning som djur i handeln ursprungligen kommer ifrån officiellt har erkänts tillämpa kontrollerade uppfödningsförhållanden i enlighet med artikel 8 i förordning (EG) nr 2075/2005 ingå i den förlaga till hälsointyg för handel med svin inom unionen som fastställs i modell 2 i bilaga F till direktiv 64/432/EEG.

(9)

Bilaga F till direktiv 64/432/EEG bör därför ändras i enlighet med detta.

(10)

De åtgärder som föreskrivs i detta beslut är förenliga med yttrandet från ständiga kommittén för växter, djur, livsmedel och foder.

15.11.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 330/61

(1)

Enligt artikel 2.6 d i bilaga III till AVS–EU-partnerskapsavtalet ska AVS–EU-ambassadörskommittén övervaka centrumets övergripande strategi och utöva tillsyn över arbetet inom centrumets styrelse.

(2)

Centrumets styrelse ska övervaka centrumets verksamhet (artikel 2.7 b), anta centrumets verksamhetsprogram och budget (artikel 2.7 c) samt lämna regelbundna rapporter och utvärderingar till AVS–EU-ambassadörskommittén (artikel 2.7 d).

(3)

Centrumets stadgar och arbetsordning, som antogs genom AVS–EG-ambassadörskommitténs beslut nr 8/2005 (nedan kallade centrumets stadgar), samt centrumets budgetförordning, som antogs genom AVS–EG-ambassadörskommitténs beslut nr 5/2004 (nedan kallad centrumets budgetförordning), ger garantier för informationen till och övervakningen från AVS–EU-ambassadörskommitténs sida.

(4)

AVS–EU-ministerrådet enades vid sitt 39:e möte i Nairobi den 19 och 20 juni 2014 i ett gemensamt uttalande om att gå vidare med centrumets stängning under ordnade former och ändringen av bilaga III till AVS–EU-partnerskapsavtalet och beslutade att i detta syfte delegera befogenheter till AVS–EU-ambassadörskommittén för att föra ärendet vidare, så att nödvändiga beslut kan antas.

(5)

Genom det ovannämnda gemensamma uttalandet från AVS–EU-ministerrådet inrättades gemensamma AVS–EU-arbetsgruppen (nedan kallad gemensamma arbetsgruppen), vilken ska se till att centrumets stängs under bästa möjliga villkor.

15.11.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 330/63