Internationella Brottsofferdagen
En krönika av generalsekreterare Magnus Lindgren med anledning av Internationella Brottsofferdagen och situationen för brottsutsatta i Sverige.
Idag den 22 februari uppmärksammas den Internationella Brottsofferdagen runt om i Europa. Initiativet kom redan 1989 från min vän och inspiratör, psykologen Björn Lagerbäck, då ordförande för Brottsofferjouren Sverige.
Syftet med dagen är att sätta fokus på kriminalitetens offer och på konsekvenserna av själva brottet, men också på det andra lidande som inte sällan uppstår i mötet med personal inom rättsväsendet, vården, försäkringsbolag etc., som saknar kunskap om och förståelse för den drabbades situation och behov.
Lika länge som Brottsofferdagen funnits har jag, i teori och praktik, arbetat med brottsofferfrågor. Som polis har jag befunnit mig i lägenheter klockan tre på natten där kvinnor och barn blivit misshandlade. I min roll som ansvarig för brottsofferfrågor vid Rikspolisstyrelsen har jag varit med att införa nya evidensbaserade metoder och arbetssätt. Som chef inom polisen har jag byggt upp Sveriges första brottsofferenhet med ansvar för att tillämpa dessa metoder och arbetssätt. Som ordförande för Riksorganisationen för Anhöriga till Våldsdödade och som styrelseledamot i Brottsofferjouren Sverige har jag sett samhällets misslyckande och mött de drabbade och deras efterlevandes sorg och ilska. Som brottsofferforskare har jag kartlagt konsekvenserna av brotten och försökt förstå varför det är så svårt att få gehör för nya arbetssätt inom polisen och andra myndigheter.
En titt i backspegeln visar att många åtgärder och reformer har genomförts under åren i syfte att förbättra brottsdrabbades möjligheter till hjälp, stöd och skydd. Det handlar till exempel om rätt till målsägandebiträde och kontaktförbud samt möjlighet till olika former av sekretesskydd. Samtidigt har forskningen och metodutvecklingen inom området ökat markant, framför allt tack vare inrättandet av Brottsoffermyndigheten. Även inom rättsväsendet har situationen för utsatta grupper börjat uppmärksammas i allt större utsträckning. Till det kommer socialtjänsten förtydligade ansvar för och arbete med brottsutsatta.
Mycket tyder dock på att polisen, socialtjänsten och andra myndigheter har haft svårt att i praktiken utforma verksamheten i enlighet med statsmakternas intentioner och få genomslag för prioriteringarna i det vardagliga arbetet. Tillståndet i Sverige för personer som utsatts för brott är dystert där det ytterst är slumpen som styr om den utsatte får hjälp, stöd och skydd. Dessutom utsätts brottsoffer inte sällan för nya lidande i mötet med företrädare för polis, socialtjänst och sjukvård, så kallad sekundär viktimisering.
Det finns alltså ett glapp mellan vad samhället säger sig vilja göra och vad man faktiskt gör. Hindren för förverkligande av de politiskt beslutande förändringarna handlar bland annat om bristande ledning och styrning, bristande kompetens hos personalen samt, inte minst, ett allmänt motstånd mot förändringar hos de anställda inom myndigheter. I vissa fall kan också talet om bristande resurser i sig bli ett hinder för att flytta fram positionerna när det gäller arbetet mot brott i nära relation. Genom att likt ett mantra upprepa dessa argument ger man rättsväsendets aktörer ett alibi för att inte vidta några reella förbättringsåtgärder, eller för att överhuvudtaget inte göra något alls; detta eftersom ”man inte har råd” eller på grund av att man ”inte har tillräckligt med personal”.
Mot bakgrund av en negativ utveckling beträffande allt från våld i nära relationer, skjutningar, sprängningar och bilbränder till gänguppgörelser och kriminella klaner känner allt fler drabbade en vanmakt och upplever att samhället övergivit dem, vilket riskerar att urholka det demokratiska systemet. Det innebär att ”brottsofferfrågorna” aldrig tidigare varit så viktiga som de är nu.
Att säkerställa att brottsutsatta får hjälp, stöd och skydd är i själva verket en förutsättning för att få invånarna att hjälpa polisen och anmäla brott samt för att våga vittna och inte minst för att motverka att folk tar lagen i egna händer.
Det är därför hög tid att regeringen, som en del i paradigmskiftet, ger Brottsoffermyndigheten ansvaret att, över hela landet, sköta frågor som rör hjälp, stöd och skydd åt de som drabbas av brott; allt för att bygga tillit och legitimitet.
Magnus Lindgren
Generalsekreterare
Stiftelsen Tryggare Sverige